Att flytta som ensamstående är inte en dans på rosor. Inte för mig i alla fall. Jag har inte fått någon packa hjälp eller någon som kan vara med Loui när jag packar. En kartong hjälpte min mormor mig att packa. Loui har fått härjat runt under tiden som jag har packat och fixat. Att packa när Loui sover är inget att tänka på som att han är lätt väckt. Jag kan inte ens spola i toan för då vaknar Loui.
Nu är allt färdigt packat och min kropp säger redan ifrån. Jag är helt slut körd och vill bara sätta mig i ett hörn och gråta. Jag fråga så sällan om hjälp och när jag väl frågar eller ger pikar till att jag behöver hjälp så är det ingen som ställer upp. Jag måste erkänna att jag är besviken.
Jag kommer inte orka bära något i morgon. Så det får min bror och mammas mans söner göra. Jag kanske tar något lätt. Jag har samma känsla som jag hade för ett par år sen på mitt förra jobba. Migränen har börjat om och jag är så otroligt stressad och trött.
Jag längtar till på söndag när allt är klart! När allt är färdigt. Då ska jag bara ta det lugnt och ge Loui all tid och bara mysa med honom.
